Som småbarnsförälder får man anledning att studera de klassiska barnvisorna lite närmre. Något som jag tycker är lite kul är att de första sångerna vi lär våra barn använder det mest ålderstigna språket.
Dels har vi det att man måste sjunga dig för att rimmen ska stämma i andra versen på sov du lilla videung. Men mer spännande blir det när man så här i vårtider sjunger om blåsippan som ute i backarna står. Den sången fungerar som en utmärkt introduktion till de gamla pluralformerna på verb. Det gäller att komma ihåg att det ska vara singularis i ”blåsippan ute i backarna står” eftersom det ska rimma med ”niger och säger att nu är det vår”. Men i sista versen är det däremot pluralis som gäller i ”blåsippor ute i backarna stå” så att det rimmar med ”ha varken skor eller strumpor på”, och så vidare.
Sen har vi den där ekorren som sitter i en gran för att i nästa ögonblick hoppa från en tallegren. I den får vi bekanta oss med omvänd ordföljd en masse. Det är rätt främmande för mig och kan nog idag annars bara hittas i Grönköpings veckoblad (i den mån den fortfarande existerar). Se till exempel på meningarna ”fick han höra barnen”, ”hoppa han från tallegren” och ”stötte han sitt lilla ben”. Vi kanske skulle använda den på SFI-kurserna som innötningmaterial för att vänja sig vid formen inför de fall då omvänd ordföljd faktiskt används fortfarande. Fast jag har förstått att vissa delar av nästa generation håller på att avskaffa den också.
Till sist har vi Imse Vimse. När man läser texten i diverse sångböcker och hör folk sjunga den så blir det ofta rätt kaosartat i tempusformerna. Det enda rimliga måste väl vara att den är skriven för att sjungas rakt igenom i presens: ”Imse Vimse spindel klättrar uppför trå’n” (inte ”klättra’”) / ”Ner faller regnet, spolar spindeln bort” (här blir det ofta ”faller” i kombination med ”spola’” till stor förvirring) etc.
